tulpaan

4 år har det tagit att komma över något som pågick (som värst) i 3 år (men egentligen lite längre.) Igår var första gången jag kunde prata om det utan att fälla en tår, det kändes inte heller lika jobbigt att tänka tillbaka på det heller. För 1 år sedan gjorde det fortfarande fruktansvärt ont när jag tänkte tillbaka på det. Blir ledsen och arg när jag tänker på hur mycket människor kan förstöra för varandra. På grund av personer, som jag helt har tappat all respekt för för länge sedan, har jag mått dåligt. Det självförtroende jag hade stampades sönder i bitar, den lilla självkänsla jag hade försvann, vissa dagar har jag äcklats av mig själv när jag mött min spegelbild. Det känns inte riktigt rätt att tre personer har förstört så mycket för mig.

Långsamt har jag stärkt min självkänsla och självförtoendet har blivit mycket bättre. Det har tagit lång tid. Trodde inte att det skulle vara så jobbigt att skriva det här, men det var det, och ändå är det en så liten liten del av alltihop.

Kommer aldrig att glömma hur jobbigt det var, hur mycket jag grät, hur arg mamma var. Men jag tog mig igenom det, även fast det tog tid.

Stort tack för att du lyssnade igår, och för alla stöttande ord. Du är mitt allt.