tulpaan

Så det är såhär det skulle vara, såhär det skulle kännas. Det är som ett hål i bröstet, som att en viktig del av mig fattas. Ögonen fylls med tårar när jag som minst anar det. Idag har jag dock inte brutit ihop, inte än, men det har varit nära. Allt känns sjukt. Jag förstår inte hur det kunde bli såhär. Ibland är jag så mesig och vågar inte stå på mig, jag undrar vad det kommer att få för konsekvenser i det här fallet. Shit shit shit. Jag tycker inte om kvällar, det finns för mycket tid till att tänka. Hela dagen har jag hållit mig sysselsatt och på så sätt undvikit tankarna. Jag är så rädd. Rädd för vad det här kan leda till. Jag vet inte vad jag ska ta mig till.

Men än lever hoppet.