Om att passa in
Jag har i flera år tänkt på det här med att passa in, och nu börjar de tankarna snurra runt lite extra efter att jag läst Johanna Lindbäcks bok Tänk om det där är jag. Den handlar just om att passa in. Jag undrar lite hur viktigt det är egentligen, hur mycket man kan ändra på sig för någon annans skull. Man får inte vara för mycket, men man får inte vara för blyg heller utan det är viktigt att vara utåtriktad och social.
Jag och Saskia pratade lite om hur det skiljer sig åt med den sociala delen i skolan, hur det var under nian och hur det är nu. Ärligt talat tycker jag bäst om nian. Jag var glad, jag hade många vänner - både som jag umgicks med i skolan och utanför. Sen kom gymnasiet och då blev det helt annorlunda, men jag är fortfarande samma gamla jag. Funderar lite på hur andra människor såg mig i nian, tror iallafall att de flesta hade en ganska positiv syn. Jämför jag det här med hur jag tror att de flesta i min klass uppfattar mig är det stora skillnader. Den nuvarande bilden av mig (som jag tror att de har) är fel, fel och återigen fel. Men det är medvetet. Åtminstone delvis. Jag väljer att inte synas. Jag väljer att ta avstånd. Detta har gjort att jag t ex har kommit Isabel väldigt nära. Många tror nog att vi sitter ihop i skolan, och det gör vi ju i princip. Samtidigt så saknar jag gemenskapen som fanns i nian.
Jag vet inte riktigt vad jag vill komma fram till, mer än att rensa tankarna lite. Sammanfattningsvis kan man väl säga att jag tycker att jag passade in förut, nu gör jag det inte.
